Äntligen, äntligen, äntligen. Att leva i denna känslomässiga, fruktansvärda bergochdalbana är oerhört jobbigt. Så svårt. Längtan, kärleken, oron. Nio veckor!
Nio veckor, det kan vara en väldigt lång tid. I detta fallet en outhärdlig lång tid för mig. Tänk då hur långt det upplevs av barnen. Dessa oskyldiga små liv som inte har fått välja själva. Som bara använts som maktmedel. Mot mig. Man blir så ledsen. De förstår inte. De har saknat oss. Jag vill bara krama, trösta, säga att allt kommer att bli bra igen.
Men denna helgen har det varit lycka. Två var hemma igen. Lättnaden över att se att dem, dela dagen med dem. De har längtat lika mycket som jag. De har uttryckt stor saknad, lättnad, glädje, denna helg. De har kramats, varit nära, skrattat. Nu vill de stanna här i nio veckor. Det har de båda sagt. Flera gånger. Önskar så att de fick.
Ta hand om varandra och kramas mycket.
Peggy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar