Jultider

Snön faller tät, ligger orörd utanför fönstret. Vit, vacker, kall.

Denna julen är inte som andra jular.

Det är en jul i stillhetens tecken.

 Känner ingen julstress alls.

Andas.

 Tänder ett ljus för pappa och mormor, som båda lämnat detta jordeliv under månaden som gått. 

Känner ett nytt slags lugn.

Andas.

Så mycket har hänt i år.

Så mycket svårt, kämpigt. Men även vackert, underbart och kärleksfullt.

 Så många förändringar, så mycket förluster. 

En del väntade en del väldigt oväntade.

Känner att det måste vara meningen. 

Att jag kanske måste sortera bort gammalt för att lämna plats åt nytt.

Så många avslut - leder till en ny början.

Andas.

Nu måste jag lyssna till mitt hjärta. 

Hitta en ny tro på framtiden.

Fylla på med hopp, kärlek och trygghet.

Andas.

Tillsammans ska vi nu landa, barnen och jag.

Det är vårt liv vi lever och det skall vi ta vara på.

Vi är redo.

Massor av julkramar

Peggy

Här och Nu

Det finns inget igår, det finns inget imorgon, det finns inget förr, det finns inget sedan.

Allt som finns är här och nu.

Varje minut är som en evighet, varje dygn som en minut. Tiden står stilla och allt går så fort. Elmer är här, 7,5 vecka för tidigt. De vackraste 2035 grammen och 45 cm som finns.

Det finns ingen oro, det finns ingen rädsla. Det enda som fyller mig är kärlek och tacksamhet.

Tacksamhet över att han är frisk och stark, tacksamhet över att han inte föddes ännu tidigare, tacksamhet över att vi snart kan komma hem.

Och mitt hjärta är ännu lite större.

Välkommen lillebror, vi älskar dig!

Orka kämpa

Vi har alla våra fighter att kämpa. Vi har alla våra mål att kämpa emot. En del stora, en del små. Ibland hårt ibland lättare. Men ingen tjänar på att jämföra sina problem med andra. Tänka att; jag ska inte gnälla, det finns alltid de som har det värre. Nej gör tvärt om. Berätta vad du går igenom och hur du känner dig. Det finns alltid människor som förstår och som kan stötta dig och det är guld värt.

Jag har vågat berätta.

Jag är glad att jag började berätta, redan för ett par år sedan. Det gör att mina vänner förstår lite mer av det som händer nu. Och de finns där. De stöttar mig, kramar mig, hjälper mig upp på fötter varje gång jag faller.

Som flera av er vet så kämpar jag för mina barns rättigheter.

Mina barns rätt till en trygg vardag.

Mina barns rätt till sin mamma.

Mina barns rätt att slippa bli psykiskt misshandlade av sin pappa.

Mina barns rätt till att gå i skolan, varje dag.

Mina barns rätt att komma hem.

Som ni förstår är detta en oerhörd svår och jobbig kamp. Det är tungt och svårt att bära. Jag blir ledsen, orolig och rädd. Jag blir arg och förtvivlad. Jag blir hoppfull........

Och utan mina vänner vet jag inte om jag hade orkat.

Jag måste orka. För barnens skull.

Men jag vet inte om jag hade klarat det.

Jag försöker att fokusera på det jag har som är positivt.

Försöker förstora upp alla positiva detaljer och glädjas åt dem.

Försöker att göra saker som får mig att skratta och må bra, mitt i elendet.

På så vis är det lättare att orka med det svåra. Att orka kämpa vidare. Att inte ge upp.

Jag måste intala mig att allt kommer att bli bra.

Layouten handlar om Michell, en av alla vänner som stöttar mig nu.

Hon har kämpat sitt eget slag. Mot kilona.

När bilderna togs hade hon gått ner 50 (!) kilo. Det kan inte ha varit lätt, men det är så häftigt att se. Hoppas du är riktigt stolt över att ha lyckats uppnå ditt mål, Michell.

Ta hand om era vänner och krama allihop. En kram behöver man alltid.

Peggy

LYCKA

Äntligen, äntligen, äntligen. Att leva i denna känslomässiga, fruktansvärda bergochdalbana är oerhört jobbigt. Så svårt. Längtan, kärleken, oron.

Nio veckor!

Nio veckor, det kan vara en väldigt lång tid. I detta fallet en outhärdlig lång tid för mig. Tänk då hur långt det upplevs av barnen. Dessa oskyldiga små liv som inte har fått välja själva. Som bara använts som maktmedel. Mot mig. Man blir så ledsen. De förstår inte. De har saknat oss. Jag vill bara krama, trösta, säga att allt kommer att bli bra igen.

Men denna helgen har det varit lycka. Två var hemma igen. Lättnaden över att se att dem, dela dagen med dem. De har längtat lika mycket som jag. De har uttryckt stor saknad, lättnad, glädje, denna helg. De har kramats, varit nära, skrattat. Nu vill de stanna här i nio veckor. Det har de båda sagt. Flera gånger. Önskar så att de fick.

Ta hand om varandra och kramas mycket.

Peggy